Detta har hänt: Men när jag kom tillbaka till verkligheten skakade jag snabbt på huvudet innan jag tog tag i Madey som fortfarande dansade och drog med henne bort mot idrottshallen.

---

Alicias perspektiv: Vi satte oss så långt bak som möjligt, för såklart lyssnade ingen på när lärarna bad oss fylla på framifrån och bak utan alla vuxna föräldrar fick platserna längst fram och eleverna satte sig längst bak. Jag såg hur rektorn en gammal man på kanske 60 bast sakta kämpa sig upp på scenen.

 

När han äntligen kommit upp på scenen knackade han på mickrofonen och ett skärande ljud ljöd genom salen och ett barnskrik bröt ut. Rektorn väntade tålmodigt på att mamman och barnet skulle lämna salen och när dom var i det angränsande rummet och allt var tyst igen -eller ja förutom ett par viskningar på dom bakersta raderna som var fullsatta pågrund av tonåringar- vecklade han upp ett papper och började sakta prata.

 

''Det har varit en ära att få vara rektor på den här skolan som har så många underbara elever, alla med stor potential...''

 

Jag tittade på Madey som också verkade ha stängt av helt. Jag drog diskret fram min mobil, låste upp den och gick in på medelanden.

Jag la ner mobilen precis då rektorn sa ''avslutningsmeningen'' och hälsade alla en bra sommar.

''Skulle vi sammlas i klassrummen eller?'' frågade en välbekant röst bakom mig och jag såg Chanelles lysande leende.

''Jag vet inte, men vi ska väl säga hejdå till alla lärare på något sätt? Det här var ju endå vårt sista år här!'' svarade jag och en liten gråtklump attackerade genast min hals så fort jag nämde det. Vi vände oss om och började gå igen och Chanelle gi

 

Jag kände Madey ta min hand och hon tryckte den försiktigt. ''Ta det lungt, det kommer gå bra! Du får ju inte förstöra din fina sminkning!'' viskade hon och hennes utandning mot min nacke fick det att kittlas. Vi höll kvar i varandras händer och gick gemensamt mot klassrummet. Mycket riktigt stod alla lärarna där inne, alla lärare som vi haft sen tre år tillbaka och dom grät. Jag ställde mig bakom min plats med Madey bredvid mig.

 

Efter ett tag när alla elever samlats i klassrummet ställer sig vår klass föreståndare Maria sig framför klassen, man ser att hon gråtit och jag kramar krampaktigt tag i Madeys hand, och det måste göra ont men hon håller gid min.

 

''Idag kommer jag inte ha någon lång föreläsning om ditten och datten... I dag är allt jag vill säga till er att jag kommer sakna er. Jag kommer sakna er och även om ni inte kommer tillbaka så måste jag medge att ni är en av dem roligaste klassen jag jobbat med, så nu får ni ha ett fantastiskt sommarlov och så hoppas jag att i alla fall 10 personer börjar på Universitet!''

 

Jag tittade runt omkring mig och såg tårfyllda ögon över allt runt omkring mig, jag kände även mina egna bli fuktigare än dom brukar vara. ''Åhh. och så ska vi inte glömma...'' fortsatte en snörvlande Maria som stod och delade ut kramar till alla. ''... jag har gjort små dikter till er alla'' fortsatte hon och plockade upp en bunt inplastade papper. Jag och madey ställde oss i ''kram-kön'' och när det var min tur kramade jag om Maria extra hårt. Jag fick min dikt och så fort jag kom ut ur klasrummet vände jag pappret mot mitt ansikte för att kunna läsa det.

 

Jag såg hur det droppade, droppar ner på pappret och jag störk förskräckt med handen under det ena ögat, och gjorde sedan likadant med det andra.

 

Jag såg Madey komma ut och jag väntade tålmodigt medan hon läste igenom sin lapp.

---

Andra kapitlet! Det hände inte så mycket men jaa... 3 kommentarer till nästa kapitel nu då!