Liams perspektiv:

Jag vände mig mot ingången för att se vem det var alla tittade på. Det var en gänglig lång kille med blont hår. Jag stirrade på honom som om att det skulle få mig att veta vem han var. Men tjejerna visste tydligen för alla tittade storögt på honom. Han tittade sig runt i lokalen och när han såg att vi stirrade på honom log han och började gå mot oss. Det var läskigt jag visste inte vem han var eller vad han ville.

- I got tickets to Ulrik Munthers consert here in London, avslutade Molly det hon på började och killen som nu var tillräkligt nära för att höra skrattade och log mot oss. Han räkte fram handen mot mig och jag tog den.

- Liam Payne, sa jag och han nickade.

- Ulrik Munther, svarade han och log lättsamt mot mig. Han skakade hand med alla och tjejerna såg ut att vara helt till sig.

- So where are you from, frågade Louis och Ulrik log om möjligt ännu mer och svarade glatt:

- Sweden, jag tittade på honom. Menade han allvar. En supersnygg sjungade svensk. Jag kände hur något stack till i mig. Typ som om någon punkterade mig. Jag såg en gitarr och tittade på Sandra som satt och log som en fåne samtigidt som hon stirrade ut honom. Jag visste inte om han var stor, jag hade aldrig hört talats om honom men han var ju tillräkligt känd för stt få en spelning i London också. Det betyder att han måste vara bra på det han gör OCKSÅ. Jag tittade ännu en gång på honom, uppi från och ner. Alla tjejer fnittrade nervöst 24/7 och jag himlade med ögonen.

- So whats the suprice you've fixed, sa jag för att alla skulle sluta ägna den där Ulrik sin uppmärksamhet. Jag tittade på Harry och Louis som sagt att dom kunde fixa allt. Jag såg Nathalie hänga över bordet mot Ulrik för att säga något och plötsligt var vi två som tyckte illa om honom. Blixtarna i Harrys ögon gick inte att missa, och om blickar kunde döda hade Ulrik killen vart en liten askhög nu. Jag visste inte vad det var som hade fått hans känslor att ändras så fort men jag hade en liten sussning om vad det kunde vara. Kanske, kanske hade Harry börjat gilla henne. Han kanske hade börjat gilla Nathalie, och jag förstod honom. Med sitt söta ansikte, ljusblåa ögon, isblonda hår och gulliga lilla mun. Hon var vacker, och inte bara det, hon var snäll, hon var rolig, hon var lättsam och hon var bara lite lagom blyg. Igen svarade på min fråga så jag började titta runt på dom andra. Louis satt och glodde på Madelien som satt och skrattade med Sofih. Zayn tittade hela tiden åt Sofihs håll för att se vad hon gjorde. Sandra satt och pratade med Ulrim på svenska, Niall satt och surade. Anna satt och gjorde ingenting, eller då och då sneglade hon på killen Medlein haft med, och Alexis och Molly satt och mös.

- We have to go, sa Louis som slitit ögonen från Madelien och tittat på klockan. Jag log nöjt och reste mig Ulrik killen vinkade och gick iväg. Sandra skrattade och följde efter honom.

- I be right back, sa hon och alla nickade och vi gick ut och ställde oss på andra sidan vägen. Jag såg Sandra komma ut från cafeét och börja gå över vägen, och plötsligt dyker bilen upp från ingenstans. Jag hör bilbromsar och ett skrik, sedan ser eller hör jag inget mer.

7 år senare:

Sandras perspektiv:

Jag slog sakta upp ögonen. Det sista jag mins var hur en bil krockade med mig när jag skulle springa över vägen. Jag tittar upp och ser en massa vit klädda doktorer och sköterskor cirkla runt mig. När en av dom ser att jag är vaken utropar den:

- She's awake! allas blicka vänds mot mig och in kommer Anna, Molly, Alexis, Madelien och Sofih in rusandes. Jag ser tårar rinna ner för deras ansikten och jag ler glatt mot dom. Dom ser anorlunda ut. Väldigt anorlunda, som om jag sovit i år.

- Hej gud vad ni ser konstiga ut, sa jag och skrattade men ingen av dom skrattade. Dom tittade bara allvarligt på mig.

- Det är för att du sovit i 7 år 3 månader och 26 dagar, sa Anna och jag flämtade. Så lång tid, jag studerade deras ansikten för att se om dom ljög men det fanns inte ett spår som sa att det bara var ett skämt så jag nickade och satte mig försiktigt upp i sitande ställning.

- Var inte vi med dom innan? frågade jag och alla tittade på mig.

- Vi var men Liam drog och hittade en annan och då bröt vi kontakten helt, sa Molly och tittade med medkännsla på mig. Jag kokade inombords, visst jag hade sovit i 7 år men att bara lämna mig!

- Han blev ihop med Danielle igen, sa Sofih lite tystare men jag hörde det ändå. Jag bara nickade för arg för att orka bry mig.

- We need to take her to an observation and if she's OK sh ecan go home today, han sa det mot tjejerna men jag harklade mig för att visa att jag fanns där och att jag förstod varenda ord han sa. Han tittade generat på mig och nickade mot några i vita rockar innan dom rullade iväg mig. Dom tittade reflexer, hörsel, syn och språk och när jag gått igenom allt nickade kvinnan som undersökt mig imponerat.

- Well I guess you have to leav now, sa hon och jag såg en anntydan till tårar i hennes ögon. Det kändes konstigt att se någon som jag inte kände gråta över mig, men jag gick fram och gav henne en kram innan jag gick ut till dom andra.

- Fick du gå? frågade Molly och Alexis tog hennes hand som om hon förstod svenska, och sedan kom jag ihåg att jag sovit 7 år och att hon på den tiden mycket väl kunde ha lärt sig att prata svenska. Jag nickar och dom räcker en påse  till mig. Jag tittar ner i den och ser en svart vacker klänning, jag ler innan jag hamnade i koma var det den klänning jag ville ha mest av alla klänningar i världen. Jag gick in på toan och satte på mig den och sedan gick jag ut. Tjejerna log när dom såg mig och jag nickade uppskatande mot dom. Alla gick mot parkeringen men jag skakade på huvudet.

- Om det är okej vill jag gå med Molly, sa jag och tittade på henne för att se om det var okej. Hon log och nickade och sedan släppte hon och Alexis sina händer och alla utom jag och Molly hoppade in i bilen. Jag tog hennes hand och vi började gå i tystnad. Efter ett tag såg jag en löpsedel där det stod: Niall Horan getting marryed today!!! Jag tittade en stund innan jag insåg vad det stod och att vi hade stannat. Det stack och skar inne i mig men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Men sedan insåg jag. Det var svartsjuka. Jag hade aldrig kommit över Niall, jag hade samma brinnande känslor för honom som innan. Jag hade bara  velat ha Liam för att han var ny och spännande.

- Kom Niall nånsin över mig? frågade jag och tittade på Molly. Men hon tittade bara rakt fram och hade ett frånvarande, tänkande ansikts utryck och till slut skakade hon på huvudet.

- Nej han hoppades varje dag att du skulle vakna och vilja ha honom tillbaka, och han blev skit förbannad på Liam när han bara dumpade dig så, Han har vart hos dig ofta. Även om han har en flickvän så kom han till dig och bad dig om att du skulle vakna. Vakna och förlåta honom för vad han än gjort... hon tonade ut och det blev tyst. Jag sjönk in i tanken på Niall sittande bredvid mig beedne om att jag ska vakna. Jag inser vad jag måste göra, det stod att han skulle gifta sig idag, och om det då var som Molly sa skulle jag kunna komma dit och visa att jag levde. Jag fick en ide och drog med mig Molly hela vägen hem.

- Jag har en ide, sa jag så fort jag kommit innanför dörren. Alla kom springade mot mig och jag viskade snabbt till alla vad vi skulle göra. Alla nickade och log, det var en galen ide. En galet bra ide,

På bröloppet:

Nialls perspektiv:

Jag log mot Ariel, jag borde vara glad., tänka på tjejen som stod brevid mig vid altaret men jag var kilometer bort i ett sjukhus vid hennes sida. Tjejen jag föll för. Jag hör dörren öppnas och stängas och jag tittar dit för att se vem det är, men jag ser ingen så jag fokuserar blicken på Ariel igen.

- If someone want to interupt this weddening then speak now, sa prästen men ingen sa något. Han nickar och ler glad över att ingen ställt sig upp, men precis när han ska säga "då förklarar jag er nu man och hustru". Börjar en melodi spelas en melodi jag känner igen. Prästen ser ut att börja få panik och han tittar på bandet som bara fortsätter spela. Jag tittar mot första raden där min familj och dom andra killarna i One Direction sitter. Alla rycker på axlarna och sedan hör jag en röst. En röst jag känner igen men ändå inte.

-  I am not the kind of girl

Who should be rudely barging in

On a white veil occasion

But you are not the kind of boy

Who should be marrying the wrong girl

I sneak in and see your friends

And her snotty little family

All dressed in pastel

And she is yelling at a bridesmaid

Somewhere back inside a room

Wearing a gown shaped like a pastry

This is

Surely not what you thought it would be

I lose myself in a daydream

Where I stand and say

Don't say yes, run away now

I'll meet you when you're out

Of the church at the back door

Don't wait or say a single vow

You need to hear me out

And they said "speak now"

Fond gestures are exchanged

And the organ starts to play

A song that sounds like a deathmarch

And I am hiding in the curtains

It seems that I was uninvited

By your lovely bride-to-be

She floats down the aisle

Like a pageant queen.

But I know you wish it was me

You wish it was me (Don't cha?)

Don't say yes, run away now

I'll meet you when you're out

Of the church at the back door

Don't wait or say a single vow

You need to hear me out

And they said "speak now"

Don't say yes, run away now

I'll meet you when you're out

Of the church at the back door

Don't wait or say a single vow

Your time is running out

And they said, "speak now"

Oh Oh Oh! ( said speak now.... )

I hear the preacher say

"Speak now or forever hold your peace"

There's the silence, there's my last chance

I stand up with shaking hands

All eyes on me

Horrified looks from

Everyone in the room

But I'm only looking at you.

I am not the kind of girl

Who should be rudely barging in

On a white veil occasion

But you are not the kind of boy

Who should be marrying the wrong girl!

( Ha! )

So don't say yes, run away now

I'll meet you when you're out

Of the church at the back door

Don't wait or say a single vow

You need to hear me out

And they said, "speak now!"

And you say

Let's run away now

I'll meet you when I'm out

Of my tux at the back door

Baby, I didn't say my vows

So glad you were around when they said

Speak Now

I början av låten ställer sig Molly upp och skriker:

- Niall catch her and she is yours! She is awake and realised that she been loving you all the time, jag tittar mig omkring och ser oron i Ariels familjs och väntan i min familjs. Killarna satt där och bara tittade chockat på mig. Liams flickvän försökte pussa honom på kinden men han bara sköt henne bort ifrån sig. Jag vänder mig mot Ariel som tittar oroligt på mig med, precis som hennes familj. Men jag behöver henne, så jag kramar Ariel och sedan springer jag ut mitt i gången. Jag ser något svart fladdrande uppe på läktaren och jag springer uppför trappan. Jag ser henne och innan hon börjar springa igen vänder hon sig om och ler stort mot mig och slutar sjunga för en stund och säger:

- If you catch me I'm yours, jag följer efter henne ut på gräsmattan utanför och där fångar jag henne och drar in henne i min famn och våra läppar möttes. Jag log. Jag hade saknat den känslan, känslan som bubblade inom hela mig varje gång hon kysste mig. Hon la sin mu på mitt öra och viskade:

- I'm yours now, forever and always, you know that right, hon gav mig ett litet leénde, jag log tillbaka. Jag älskade henne, och nu skulle hon få öra det varje dag framöver. Jag såg en massa kamera blixtar och jag lyfte upp henne i min famn och snurrade henne ett varv innan jag kysste henne innan jag bar henne till bilen. Bilen som skulle vara till mig och Ariel var nu för mig och Sandra.

Ett och ett halft år senare:

Jag tittade på när hon kramade om sin mammas tumme. Hon var vacker som sig mamma och jag tittade på Louis som hade armen runt Madelien och Harry som stod med Nathalie. Han pussade henne på kinden och hon fnittrade, hon tittade ner på sin mage som bara var en liten bula än. Men Harry såg stolt ut, stolt över att veta att han skulle bli pappa och att det var Nathalie som var mamman. Zayn stod och höll Sofih i handen. Hon log mot honom och han log tillbaka och kysste henne mitt på munnen. Liam stod med Veronica an bit bort men dom såg också lyckliga ut. Alexis och Molly hade gått ut en stund men annars var det som det skulle. Efter 8 och ett halft år var vi där allihopa. Alla som skulle vara där, alla som hörde till. Jag väcks från mina tankar över Molly som kommer in dansandes, hoppandes, skrattandes.

- We gonna get married, skrek hon och alla applåderade när Alexis kom in i rummet. Även hon med en bula på magen.

Jag vände mig mot ingången för att se vem det var alla tittade på. Det var en gänglig lång kille med blont hår. Jag stirrade på honom som om att det skulle få mig att veta vem han var. Men tjejerna visste tydligen för alla tittade storögt på honom. Han tittade sig runt i lokalen och när han såg att vi stirrade på honom log han och började gå mot oss. Det var läskigt jag visste inte vem han var eller vad han ville.

- I got tickets to Ulrik Munthers consert here in London, avslutade Molly det hon på började och killen som nu var tillräkligt nära för att höra skrattade och log mot oss. Han räkte fram handen mot mig och jag tog den.

- Liam Payne, sa jag och han nickade.

- Ulrik Munther, svarade han och log lättsamt mot mig. Han skakade hand med alla och tjejerna såg ut att vara helt till sig.

- So where are you from, frågade Louis och Ulrik log om möjligt ännu mer och svarade glatt:

- Sweden, jag tittade på honom. Menade han allvar. En supersnygg sjungade svensk. Jag kände hur något stack till i mig. Typ som om någon punkterade mig. Jag såg en gitarr och tittade på Sandra som satt och log som en fåne samtigidt som hon stirrade ut honom. Jag visste inte om han var stor, jag hade aldrig hört talats om honom men han var ju tillräkligt känd för stt få en spelning i London också. Det betyder att han måste vara bra på det han gör OCKSÅ. Jag tittade ännu en gång på honom, uppi från och ner. Alla tjejer fnittrade nervöst 24/7 och jag himlade med ögonen.

- So whats the suprice you've fixed, sa jag för att alla skulle sluta ägna den där Ulrik sin uppmärksamhet. Jag tittade på Harry och Louis som sagt att dom kunde fixa allt. Jag såg Nathalie hänga över bordet mot Ulrik för att säga något och plötsligt var vi två som tyckte illa om honom. Blixtarna i Harrys ögon gick inte att missa, och om blickar kunde döda hade Ulrik killen vart en liten askhög nu. Jag visste inte vad det var som hade fått hans känslor att ändras så fort men jag hade en liten sussning om vad det kunde vara. Kanske, kanske hade Harry börjat gilla henne. Han kanske hade börjat gilla Nathalie, och jag förstod honom. Med sitt söta ansikte, ljusblåa ögon, isblonda hår och gulliga lilla mun. Hon var vacker, och inte bara det, hon var snäll, hon var rolig, hon var lättsam och hon var bara lite lagom blyg. Igen svarade på min fråga så jag började titta runt på dom andra. Louis satt och glodde på Madelien som satt och skrattade med Sofih. Zayn tittade hela tiden åt Sofihs håll för att se vad hon gjorde. Sandra satt och pratade med Ulrim på svenska, Niall satt och surade. Anna satt och gjorde ingenting, eller då och då sneglade hon på killen Medlein haft med, och Alexis och Molly satt och mös.

- We have to go, sa Louis som slitit ögonen från Madelien och tittat på klockan. Jag log nöjt och reste mig Ulrik killen vinkade och gick iväg. Sandra skrattade och följde efter honom.

- I be right back, sa hon och alla nickade och vi gick ut och ställde oss på andra sidan vägen. Jag såg Sandra komma ut från cafeét och börja gå över vägen, och plötsligt dyker bilen upp från ingenstans. Jag hör bilbromsar och ett skrik, sedan ser eller hör jag inget mer.

7 år senare:

Sandras perspektiv:

Jag slog sakta upp ögonen. Det sista jag mins var hur en bil krockade med mig när jag skulle springa över vägen. Jag tittar upp och ser en massa vit klädda doktorer och sköterskor cirkla runt mig. När en av dom ser att jag är vaken utropar den:

- She's awake! allas blicka vänds mot mig och in kommer Anna, Molly, Alexis, Madelien och Sofih in rusandes. Jag ser tårar rinna ner för deras ansikten och jag ler glatt mot dom. Dom ser anorlunda ut. Väldigt anorlunda, som om jag sovit i år.

- Hej gud vad ni ser konstiga ut, sa jag och skrattade men ingen av dom skrattade. Dom tittade bara allvarligt på mig.

- Det är för att du sovit i 7 år 3 månader och 26 dagar, sa Anna och jag flämtade. Så lång tid, jag studerade deras ansikten för att se om dom ljög men det fanns inte ett spår som sa att det bara var ett skämt så jag nickade och satte mig försiktigt upp i sitande ställning.

- Var inte vi med dom innan? frågade jag och alla tittade på mig.

- Vi var men Liam drog och hittade en annan och då bröt vi kontakten helt, sa Molly och tittade med medkännsla på mig. Jag kokade inombords, visst jag hade sovit i 7 år men att bara lämna mig!

- Han blev ihop med Danielle igen, sa Sofih lite tystare men jag hörde det ändå. Jag bara nickade för arg för att orka bry mig.

- We need to take her to an observation and if she's OK sh ecan go home today, han sa det mot tjejerna men jag harklade mig för att visa att jag fanns där och att jag förstod varenda ord han sa. Han tittade generat på mig och nickade mot några i vita rockar innan dom rullade iväg mig. Dom tittade reflexer, hörsel, syn och språk och när jag gått igenom allt nickade kvinnan som undersökt mig imponerat.

- Well I guess you have to leav now, sa hon och jag såg en anntydan till tårar i hennes ögon. Det kändes konstigt att se någon som jag inte kände gråta över mig, men jag gick fram och gav henne en kram innan jag gick ut till dom andra.

- Fick du gå? frågade Molly och Alexis tog hennes hand som om hon förstod svenska, och sedan kom jag ihåg att jag sovit 7 år och att hon på den tiden mycket väl kunde ha lärt sig att prata svenska. Jag nickar och dom räcker en påse  till mig. Jag tittar ner i den och ser en svart vacker klänning, jag ler innan jag hamnade i koma var det den klänning jag ville ha mest av alla klänningar i världen. Jag gick in på toan och satte på mig den och sedan gick jag ut. Tjejerna log när dom såg mig och jag nickade uppskatande mot dom. Alla gick mot parkeringen men jag skakade på huvudet.

- Om det är okej vill jag gå med Molly, sa jag och tittade på henne för att se om det var okej. Hon log och nickade och sedan släppte hon och Alexis sina händer och alla utom jag och Molly hoppade in i bilen. Jag tog hennes hand och vi började gå i tystnad. Efter ett tag såg jag en löpsedel där det stod: Niall Horan getting marryed today!!! Jag tittade en stund innan jag insåg vad det stod och att vi hade stannat. Det stack och skar inne i mig men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Men sedan insåg jag. Det var svartsjuka. Jag hade aldrig kommit över Niall, jag hade samma brinnande känslor för honom som innan. Jag hade bara  velat ha Liam för att han var ny och spännande.

- Kom Niall nånsin över mig? frågade jag och tittade på Molly. Men hon tittade bara rakt fram och hade ett frånvarande, tänkande ansikts utryck och till slut skakade hon på huvudet.

- Nej han hoppades varje dag att du skulle vakna och vilja ha honom tillbaka, och han blev skit förbannad på Liam när han bara dumpade dig så, Han har vart hos dig ofta. Även om han har en flickvän så kom han till dig och bad dig om att du skulle vakna. Vakna och förlåta honom för vad han än gjort... hon tonade ut och det blev tyst. Jag sjönk in i tanken på Niall sittande bredvid mig beedne om att jag ska vakna. Jag inser vad jag måste göra, det stod att han skulle gifta sig idag, och om det då var som Molly sa skulle jag kunna komma dit och visa att jag levde. Jag fick en ide och drog med mig Molly hela vägen hem.

- Jag har en ide, sa jag så fort jag kommit innanför dörren. Alla kom springade mot mig och jag viskade snabbt till alla vad vi skulle göra. Alla nickade och log, det var en galen ide. En galet bra ide,

På bröloppet:

Nialls perspektiv:

Jag log mot Ariel, jag borde vara glad., tänka på tjejen som stod brevid mig vid altaret men jag var kilometer bort i ett sjukhus vid hennes sida. Tjejen jag föll för. Jag hör dörren öppnas och stängas och jag tittar dit för att se vem det är, men jag ser ingen så jag fokuserar blicken på Ariel igen.

- If someone want to interupt this weddening then speak now, sa prästen men ingen sa något. Han nickar och ler glad över att ingen ställt sig upp, men precis när han ska säga "då förklarar jag er nu man och hustru". Börjar en melodi spelas en melodi jag känner igen. Prästen ser ut att börja få panik och han tittar på bandet som bara fortsätter spela. Jag tittar mot första raden där min familj och dom andra killarna i One Direction sitter. Alla rycker på axlarna och sedan hör jag en röst. En röst jag känner igen men ändå inte.

I början av låten ställer sig Molly upp och skriker:

- Niall catch her and she is yours! She is awake and realised that she been loving you all the time, jag tittar mig omkring och ser oron i Ariels familjs och väntan i min familjs. Killarna satt där och bara tittade chockat på mig. Liams flickvän försökte pussa honom på kinden men han bara sköt henne bort ifrån sig. Jag vänder mig mot Ariel som tittar oroligt på mig med, precis som hennes familj. Men jag behöver henne, så jag kramar Ariel och sedan springer jag ut mitt i gången. Jag ser något svart fladdrande uppe på läktaren och jag springer uppför trappan. Jag ser henne och innan hon börjar springa igen vänder hon sig om och ler stort mot mig och slutar sjunga för en stund och säger:

- If you catch me I'm yours, jag följer efter henne ut på gräsmattan utanför och där fångar jag henne och drar in henne i min famn och våra läppar möttes. Jag log. Jag hade saknat den känslan, känslan som bubblade inom hela mig varje gång hon kysste mig. Hon la sin mu på mitt öra och viskade:

- I'm yours now, forever and always, you know that right, hon gav mig ett litet leénde, jag log tillbaka. Jag älskade henne, och nu skulle hon få öra det varje dag framöver. Jag såg en massa kamera blixtar och jag lyfte upp henne i min famn och snurrade henne ett varv innan jag kysste henne innan jag bar henne till bilen. Bilen som skulle vara till mig och Ariel var nu för mig och Sandra.

Ett och ett halft år senare:

Jag tittade på när hon kramade om sin mammas tumme. Hon var vacker som sig mamma och jag tittade på Louis som hade armen runt Madelien och Harry som stod med Nathalie. Han pussade henne på kinden och hon fnittrade, hon tittade ner på sin mage som bara var en liten bula än. Men Harry såg stolt ut, stolt över att veta att han skulle bli pappa och att det var Nathalie som var mamman. Zayn stod och höll Sofih i handen. Hon log mot honom och han log tillbaka och kysste henne mitt på munnen. Liam stod med Veronica an bit bort men dom såg också lyckliga ut. Alexis och Molly hade gått ut en stund men annars var det som det skulle. Efter 8 och ett halft år var vi där allihopa. Alla som skulle vara där, alla som hörde till. Jag väcks från mina tankar över Molly som kommer in dansandes, hoppandes, skrattandes.

- We gonna get married, skrek hon och alla applåderade när Alexis kom in i rummet. Även hon med en bula på magen.

Så detta var slutet på denna novellen!!!! :'( Kommer kännas konstigt att inte skriva om dessa karaktärerna lämgre men, men.... Jaja har jue redan börjat på andra novellen och skrivit 5 kapitel på den ungefär så!... Kanske ett kapitel i kväll! Mollys och Alexis barn är liksom typ fixat! Dom hade gått till spermadonationer!