Madeliens perspektiv:

Jag såg på medans Louis bar in henne i hissen. Jag log lite mot honom och undrade hur det kunde komma sig att vi knappt pratat med varandra innan. Jag hade ju faktist sovit i hans hus. Jag tittade mig i speglen och stönade högt när jag såg min förskräckliga spegelbild men fortsatte le. Jag var i samma hiss som Louis Tomlinson liksom. Jag var ju ingen "Directioner" direkt men jag visste vilka dom var och Louis hade alltid varit min favorit. Jag tror det var för hans lätta sätt att se på livet och på hans sätt att kunna skämta konstant. Men sedan såg jag Sofih där i hans famn och mitt leénde försvann. Jag förstod henne jag skulle också bryta ihop om jag visste att jag hade HAN och sedan dör han i en olycka. Jag skulle dö men Sofih tog sig genom det. Även om jag hittat henne i blodpölar på golvet med krossat glas runt henne några gånger hade det gått bra. Hennes kinder var fortfarande våta och jag strök undan några tårar som rann nerför hennes kinder. "Så vacker" tänkte jag och log mot henne.

- You love her don't you, hörde jag en röst och jag hoppade till. Jag hade helt glömt bort att det faktist var någon som bar Sofihs sovande kropp.

- Yes ofcourse, she's my best friend, sa jag och Louis nickade. Jag tog hennes späda hand i mina och vred på armen. Jag flämtade till när jag såg dom färska ärren på hennes handleder. Jag bet ihop för att inte börja gråta och släppte hennes hand. Jag visste inte om Louis sett något men jag brydde mig inte. Det var jobbigt nog att bara stå rätt upp och ner utan att försöka gråta. Att prata eller röra mig överhuvudtaget skulle få allt att brista. Hissen stannade och när jag tog ett andetag för att gå ut brast det för mig med. Jag låg på golvet utamför våran lägenhet och skakade av gråt. Jag tog ett till djupt andetag och satte mig upp. Sakta för att världen inte skulle snurra. Sedan såg jag att jacket i hennes huvud var större än jag trott så jag famlade fram mobilen och ringde 112.

- Yes hello, what can I help you whit? frågade en manlig röst och jag svarade snabbt och sndfått eftersom jag hyperventilerade:

- An ambulace. My friend falld and there's an deep cut in her head, sa jag och Louis tittade på mig med stora ögon innan han vred på hennes kropp så att han också kunde se det.

- Okay where are you? frågade dom och jag rabblade upp adressen. Sedan var det bara att vänta. Det som kändes som en evighet för mig visade bara 3 minuter på min klocka.

- Is it that girl? frågade en kvinna och jag undrade helt ärligt om hon var puckad, det var ju för fan en stor jävla blodpöl runt huvudet på henne. Jag nickade och Louis som glidit ner på golvet reste sig upp och sprang ner för alla trapporna med mig hack i häl.

Nästa dag:

Jag tittade in i rummet där Sofih fortfarande låg medvetslös.

- Det ordnar sig, hörde jag Anna bakom mig.

- Mmm... Jag vet men jag är orolig ändå, sa jag och tittade på Anna som omfamnade mig.

- Dansa! sa hon och jag tittade undrande på henne.

- Dummer åk och dansa! Det får dig att sluta tänka ett tag, sa hon men jag tittade oroligt på Sofih. Anna såg det och skakade på huvudet.

- JAG håller koll på henne. OKEJ! sa hon och jag nickade. Jag skulle precis vända mig om för att gå när jag hörde en tjejröst skrika på... Men herregud.. Hon måste vara svensk för hon skrek:

- Men jag känner ingen. Hjälp mig! Idioterna tror att dom bara kan skriv ain mig så här! Puckon jag ska inte vara här! hon lät desperat och jag tittade på Anna som nickade och gick fram till tjejen, och började lugnande prata med henne på svenska.

Annas perspektiv:

Jag gick fram till tjejen som låg och skrek och räkte fram min hand mot hennes och kramade om den.

- Hej hur mår du? frågade jag och tittade som om jag brydde mig på henne.

- Jag.. jag vet inte. Jag minns bara att jag red och nu är jag här, sa hon och jag nickade och översatte till läkarna som nickade.

- What language do you speak, frågade en av läkarna och jag svarade snällt att det var svenska.

- Hey Anna where is Sofih? hörde jag bakom mig och jag jag vände mig om för att titta rätt in i Zayns nötbruna ögon. Bakom honom stod Harry.

- Hi Harry what are you doing here? frågade jag och Harry log sitt charmiga leénde och svarade:

- It's only me and Louis whi has driving license, sa han och nickade mot Louis som satt och sov i en stol efter en natt på sjukhuset.

- Why did he stay? frågade jag och Harry log finurligt mot mig:

- He likes... mer hann han inte säga innan Louis hade brottat ner honom på marken och satt sig gränsle över honom. Jag skakade bara på huvudet och följde efter den skrikiga tjejen in i samma rum som Sofih låg i.

- Vad heter du? frågade jag och hon tänkte en stund innan hon svarade:

- Nathalie... Tror jag. jag nickade och tog hennes hand igen.

En vecka senare:

Nathalie, jag och Sofih satt på ett café i centrala London. Nathalie hade fortfarande lite minnesförlust, men det gick ganska bra ändå. Hon behövde bara komma ihåg vart hon hade sin häst nu. Vi satt och väntade på Harry, Liam, Niall, Louis, Zayn, Madelien, Alexis, Molly och Sandra. Vi hade bestämt oss för att göra något alla ihop. Det hade blivit lite konstigt efter det där med Liam och Sandra, och jag visste att Niall var jätte arg men ändå ville han ha henne. Jag var faktist rätt förbannad på Sandra. Man gjorde inte så, och det hade jag sagt till henne. Jag såg Madelien komma in med en sjukt söt kille efter sig. Jag stirrade antagligen på honom för Nathalie slog mig i magen och jag vred rodnande huvudet åt hennes håll. "Sjukt söt" mimade jag och båda nickade. Madelien tittade sig runt i lokalen för att hitta oss, och Sofih ställde sig upp och vinkade med båda händerna över huvudet.

- Hey girls, sa hon när dom tagit sig fram till vårat bord. Jag nickade mot henne och sedan mot två lediga stolar, dom gick dit och slog sig ner.

- So do you know what the boys have planed? frågade Sofih och alla skakade på huvudet. Vi hade bara fått reda på att det var en "överaskning". Jag tittade på den "sjukt söta" killen Madelien haft med sig och undrade om hon skulle presentera honom för oss. Jag tittade och tittade. Undersökte var enda liten vrå på hans kropp med mina ögon. Jag hörde någon skratta bakom mig och när jag vände mig om stod alla som saknats där.

- Ser du något intressant? frågade Sandra, och jag bara suckade och skakade på huvudet.

- You know what! sa Molly högt och med glittrande ögon. Alla utom Alexis som såg lika förväntans full ut som Molly skakade på huvudet. Båda suckade och Molly öppnade munnen precis när det plingade i dörr klockan. Jag lutade mig för att se vem det var och när jag fick syn på honom trillade jag nästan av stolen.

- Hey Madelien ska du följa med? frågade jag och gestalten svarade.

- Jepp you need to go to the hospital, sa hon och jag kände något trycka på mitt huvud, och det var inte föräns då jag märkte den bulltande värken.

- Blöder jag? frågade jag orolig för svaret men hon sa inget nickade bara otydligt. Jävla tårar. Jag vill inte gråta jag vill vara glad jag vill inte tänka på HAN.

- Det är Tim eller hur, och jag kände hur min kropp började skaka och att mitt tysta gråt blev öronbedövande snyftningar och snurvel, och hon förstod. Det var han. Jag hörde mummel men det var som om att dom pratade ett främmand språk. Som om dom kom från mars.

(Så här såg cafeét ut)

(Louis bär på Sofih!)

Jag såg på medans Louis bar in henne i hissen. Jag log lite mot honom och undrade hur det kunde komma sig att vi knappt pratat med varandra innan. Jag hade ju faktist sovit i hans hus. Jag tittade mig i speglen och stönade högt när jag såg min förskräckliga spegelbild men fortsatte le. Jag var i samma hiss som Louis Tomlinson liksom. Jag var ju ingen "Directioner" direkt men jag visste vilka dom var och Louis hade alltid varit min favorit. Jag tror det var för hans lätta sätt att se på livet och på hans sätt att kunna skämta konstant. Men sedan såg jag Sofih där i hans famn och mitt leénde försvann. Jag förstod henne jag skulle också bryta ihop om jag visste att jag hade HAN och sedan dör han i en olycka. Jag skulle dö men Sofih tog sig genom det. Även om jag hittat henne i blodpölar på golvet med krossat glas runt henne några gånger hade det gått bra. Hennes kinder var fortfarande våta och jag strök undan några tårar som rann nerför hennes kinder. "Så vacker" tänkte jag och log mot henne.

- You love her don't you, hörde jag en röst och jag hoppade till. Jag hade helt glömt bort att det faktist var någon som bar Sofihs sovande kropp.

- Yes ofcourse, she's my best friend, sa jag och Louis nickade. Jag tog hennes späda hand i mina och vred på armen. Jag flämtade till när jag såg dom färska ärren på hennes handleder. Jag bet ihop för att inte börja gråta och släppte hennes hand. Jag visste inte om Louis sett något men jag brydde mig inte. Det var jobbigt nog att bara stå rätt upp och ner utan att försöka gråta. Att prata eller röra mig överhuvudtaget skulle få allt att brista. Hissen stannade och när jag tog ett andetag för att gå ut brast det för mig med. Jag låg på golvet utamför våran lägenhet och skakade av gråt. Jag tog ett till djupt andetag och satte mig upp. Sakta för att världen inte skulle snurra. Sedan såg jag att jacket i hennes huvud var större än jag trott så jag famlade fram mobilen och ringde 112.

- Yes hello, what can I help you whit? frågade en manlig röst och jag svarade snabbt och sndfått eftersom jag hyperventilerade:

- An ambulace. My friend falld and there's an deep cut in her head, sa jag och Louis tittade på mig med stora ögon innan han vred på hennes kropp så att han också kunde se det.

- Okay where are you? frågade dom och jag rabblade upp adressen. Sedan var det bara att vänta. Det som kändes som en evighet för mig visade bara 3 minuter på min klocka.

- Is it that girl? frågade en kvinna och jag undrade helt ärligt om hon var puckad, det var ju för fan en stor jävla blodpöl runt huvudet på henne. Jag nickade och Louis som glidit ner på golvet reste sig upp och sprang ner för alla trapporna med mig hack i häl.

Jag tittade in i rummet där Sofih fortfarande låg medvetslös.

- Det ordnar sig, hörde jag Anna bakom mig.

- Mmm... Jag vet men jag är orolig ändå, sa jag och tittade på Anna som omfamnade mig.

- Dansa! sa hon och jag tittade undrande på henne.

- Dummer åk och dansa! Det får dig att sluta tänka ett tag, sa hon men jag tittade oroligt på Sofih. Anna såg det och skakade på huvudet.

- JAG håller koll på henne. OKEJ! sa hon och jag nickade. Jag skulle precis vända mig om för att gå när jag hörde en tjejröst skrika på... Men herregud.. Hon måste vara svensk för hon skrek:

- Men jag känner ingen. Hjälp mig! Idioterna tror att dom bara kan skriv ain mig så här! Puckon jag ska inte vara här! hon lät desperat och jag tittade på Anna som nickade och gick fram till tjejen, och började lugnande prata med henne på svenska.

Jag gick fram till tjejen som låg och skrek och räkte fram min hand mot hennes och kramade om den.

- Hej hur mår du? frågade jag och tittade som om jag brydde mig på henne.

- Jag.. jag vet inte. Jag minns bara att jag red och nu är jag här, sa hon och jag nickade och översatte till läkarna som nickade.

- What language do you speak, frågade en av läkarna och jag svarade snällt att det var svenska.

- Hey Anna where is Sofih? hörde jag bakom mig och jag jag vände mig om för att titta rätt in i Zayns nötbruna ögon. Bakom honom stod Harry.

- Hi Harry what are you doing here? frågade jag och Harry log sitt charmiga leénde och svarade:

- It's only me and Louis whi has driving license, sa han och nickade mot Louis som satt och sov i en stol efter en natt på sjukhuset.

- Why did he stay? frågade jag och Harry log finurligt mot mig:

- He likes... mer hann han inte säga innan Louis hade brottat ner honom på marken och satt sig gränsle över honom. Jag skakade bara på huvudet och följde efter den skrikiga tjejen in i samma rum som Sofih låg i.

- Vad heter du? frågade jag och hon tänkte en stund innan hon svarade:

- Nathalie... Tror jag. jag nickade och tog hennes hand igen.

Nathalie, jag och Sofih satt på ett café i centrala London. Nathalie hade fortfarande lite minnesförlust, men det gick ganska bra ändå. Hon behövde bara komma ihåg vart hon hade sin häst nu. Vi satt och väntade på Harry, Liam, Niall, Louis, Zayn, Madelien, Alexis, Molly och Sandra. Vi hade bestämt oss för att göra något alla ihop. Det hade blivit lite konstigt efter det där med Liam och Sandra, och jag visste att Niall var jätte arg men ändå ville han ha henne. Jag var faktist rätt förbannad på Sandra. Man gjorde inte så, och det hade jag sagt till henne. Jag såg Madelien komma in med en sjukt söt kille efter sig. Jag stirrade antagligen på honom för Nathalie slog mig i magen och jag vred rodnande huvudet åt hennes håll. "Sjukt söt" mimade jag och båda nickade. Madelien tittade sig runt i lokalen för att hitta oss, och Sofih ställde sig upp och vinkade med båda händerna över huvudet.

- Hey girls, sa hon när dom tagit sig fram till vårat bord. Jag nickade mot henne och sedan mot två lediga stolar, dom gick dit och slog sig ner.

- So do you know what the boys have planed? frågade Sofih och alla skakade på huvudet. Vi hade bara fått reda på att det var en "överaskning". Jag tittade på den "sjukt söta" killen Madelien haft med sig och undrade om hon skulle presentera honom för oss. Jag tittade och tittade. Undersökte var enda liten vrå på hans kropp med mina ögon. Jag hörde någon skratta bakom mig och när jag vände mig om stod alla som saknats där.

- Ser du något intressant? frågade Sandra, och jag bara suckade och skakade på huvudet.

- You know what! sa Molly högt och med glittrande ögon. Alla utom Alexis som såg lika förväntans full ut som Molly skakade på huvudet. Båda suckade och Molly öppnade munnen precis när det plingade i dörr klockan. Jag lutade mig för att se vem det var och när jag fick syn på honom trillade jag nästan av stolen.

---