Zayns perspektiv:

Jag stod utanför dörren till vårat gemensama hus och väntade. Hon var en halv timme sen. Jag suckade och skulle precis gå in i huset och sätta på nån drama film där dom aldrig får varandra när jag hörde springande steg bakom mig.

- Sorry, flämtade Sofih och jag vände mig om för att titta på henne. Hon hade på sig en lila lång vacker klänning som fick hennes blå/lila ögon att lysa. Jag log och skulle precis fråga varför hon var sen när hon själv började berätta.

- I didn't catch the bus, so I run to here in high heeld shoes, hon tittade ner på sina fötter och så gjorde jag också. Hon hade rätt det var inga klackar att leka med. Jag gav henne en undrande blick och hon måste fattat vad jag menade för hon svarade:

- I work as model so i lernd to walk in shoes like this, jag log och nickade. Det var konstigt men på något sätt fick hon mig att le, typ hela tiden. Jag tog hennes hand och drog med henne ut till vägen.

- Where are we going? frågade hon och jag ryckte på axlarna och svarade:

- Suprice, hon mumlade något som jag inte hann uppfatta och jag såg limousinen komma runt hörnet. Hon tittade förvånat mellan mig och bilen och hennes mun var fortfarande öppen av förvåning när jag öppnade dörren åt henne. Men det var inget  mot vad som hände när hon kom in i bilen. Så fort jag stängt dörren bakom mig började bilen köra och Sofih hoppade upp och ner i sätet av förtjusning. Men sedan fick hon syn på takluckan och öppnade den. Hon tog av sina skor och stälde sig i sätet för att kunna sticka ut sitt huvud genom luckan.

- Be careful, sa jag och hon skrek och nickade. Hon var galen, och jag gillade det. Hon slängde sig ner i sätet igen och drog fram sin mobil. Hon räckte ut tungan och hon det blixtrade till. Jag tittade på henne.

- Ego Pics, sa hon och log så där fint, jag nickade som om jag förstod och hon la ner mobilen igen. Bilen stannade och jag öppnade dörren. Hon klev ut och tittade chockat på mig. Vi gick ner till det lilla "tältet" och satte oss på picnick duken. Hon log mot mig och jag strålade tillbaka.

- So you're a model, sa jag och hon nickade och fiskade fram sin mobil, hon fipplade lite med den innan hon visade mig en massa bilder. Jag kände en avundsjuk kännsla när jag såg alla bilder där hon kysste killar. Killar som inte var jag. Men jag log och hon tog en choklad doppad jordgubbe.

- Mmm... like marabou, sa hon och jag tittade undrande på henne. Vem var Marabou? Var det nån svensk super het kille som hon hade något på G med?

- Marabou is an swedish choklate, sa hon och jag nickade. Skönt inte nån svensk superhet kille då, då.

- Haha okay I getted worried for a wile, sa jag och hon tittade med konstig blick på mig.

- Why?

- Beacuse you're... you're... you're, började jag stamma men Sofuh sa argt:

- You're... what? och jag nickade och tog ett djupt andetag och sa speedat:

- You're cute, när jag sagt det andades jag tungt ut och suckade. Hon tittade oförstående på mig och reste på sig. Hon började gå upp mot bilen igen ocg jag reste mig och sprang efter, och precis innan sanden övergick i asfalt fick jag tag på hennes hand. Hon vände sig om och jag såg tårarna som rann ner för hennes kinder. Jag drog in henne i en kram men hon drog sig undan och torkade sig under ögonen.

- I... I..... I can't take this, sa hon och jag nickade.

- It's to mutch, fortsatte hon och jag nickade igen. Jag visste inte vad det var men det fick henne att gråta mer.

Sofihs perspektiv:

Tårarna rann och jag gjorde inget för att stoppa dom. Inte för att det skulle lyckats även om jag försökt. Zayn var en jätte gullig kille men det gick inte. Ingen kille gick just nu. Det spelade ingen roll hur snäll, söt eller gullig han var, det gick inte. Minnen blåste upp i mitt huvud och tankarna flög i väg.

" Han log mot mig och jag log tillbaka. <<Jag älskar dig>> sa han och jag log. <<och jag dig>> svarade jag och han drog in mig i en kram. <<Vi ses snart Snövit.>> Viskade han i mitt öra och jag bara log mot honom." Ett annat minne sökte sig in blan mina tankar och ännu en gång kände jag den stora rädslan komma krypande när jag såg flygbladet i minnet. "<<Svenskt band i bilolycka: Alla döda.>> Jag sprang in i affären och köpte en tidning. När jag slog upp sidan där det stod namnen på dom i bandet gått bort svartnade det för ögonen när jag såg HANS namn <<Tim Jhonsson>>. Nej inte han, inte han som igår sagt att han älskat mig. Den killen jag älskade med hela mitt hjärta." Tårarna blev fler när jag kom tillbaka till nuet och såg Zayn stå där med en blick som sa att han inte visste vad han skulle göra. Jag var inte mogen nog att prata om det än så jag vände om och gick fram till bilen. Zayn följde efter mig och hoppade även han in i bilen och jag gav honom ett matt leénde som inet betydde nånting. Bara ett leénde. Vi åkte i tystnad och hela tiden tänkte jag på Tims ord. "Jag älskar dig". Jag kände bilen stanna och hur Zayn tröstande la sin hand på min arm men jag ryggade tillbaka. "Inga Pojkar", sa jag till mig själv och klev ur bilen efter Zayn som jag bara såg som en suddig liten prick långt borta. Jag följde pricken men snubblade nånstans på vägen och när jag tittade ner såg jag röda suddiga saker på vad jag trodde var mina ben. Jag kände ett par starka armar runt mig innan någon lyfte upp mig. När Sandra och tjejerna fick se mig skrek dom chockat ut.

- Vad har hänt? What happend? och jag antog att dom gav Zayn hat blickar som alltid när vi skyddade varandra.

- It's comlicated, sa jag och vred mig för att komma ur dom starka armarna som bar mig. Det tog lite tid men jag lyckades och vinglade fram till trappan.

- I want  to go home, sa jag bara och jag såg några suddiga gestalter nicka.

- I can drive you, sa Louis och jag nickade. Jag vinglade ut igen och jag kände en välbekant doft.

- Hey Madelien ska du följa med? frågade jag och gestalten svarade.

- Jepp you need to go to the hospital, sa hon och jag kände något trycka på mitt huvud, och det var inte föräns då jag märkte den bulltande värken.

- Blöder jag? frågade jag orolig för svaret men hon sa inget nickade bara otydligt. Jävla tårar. Jag vill inte gråta jag vill vara glad jag vill int etänka på HAN.

- Det är Tim eller hur, och jag kände hur min kropp började skaka och att mitt tysta gråt blev öronbedövande snyftningar och snurvel, och hon förstod. Det var han. Jag härde mummel men det var som om att dom pratade ett främmand språk. Som om dom kom från mars.