Sandras perspektiv:

Jag hörde en röst prata och jag kunde urskilja att den sa:

- It's better if you stay away from her, och jag gissade att det var pappa och jag ville skrika "Neej aldrig att jag tänker låta dig ta Niall ifrån mig!" men det kom inget ljud.

- No I... I think I like her you know as like like, sa en röst som bara kunde vara Nialls och plötsligt kunde jag inte vara tyst eller still! Plötsligt behövde jag säga till Niall att jag trodde att jag gillade honom också liksom gillade gillde. Jag tog satts och satte mig upp och när jag kisade såg jag att Niall tittade förundrat på mig och sedan tittade jag på pappa och utbrast:

- I think i like him to. You know as like like, och min pappa tittade förvånat på mig och sedan sa han:

- You can't be whit a boy who's makes you faint whenever you hug him, han sa det med ett upprört ansiktsuttryck och även rösten var upprörd. Jag skakade på huvudet, att han inte förstod.

- Pappa jag blev bara förvånad! Det är allt, jag visste inte att han luktar så gott eller att han andedräkt kittlas i min nacke när han kramar mig eller att mitt huvud passar vid hans hals! jag sa det samtidigt som jag log åt tanken på att jag gått och förälskat mig i en pojke som jag bara visste hette Niall och att han var med i det kända pojkbandet One Direction.

- What did she said, frågade Niall och tittade på mig med sina blåa vackra ögon.

- She said that she didn't know that you would smell so good or that your breathing would tickle in her neck when you hugd her or that her head would pass so good in your neck, sa Molly och skrattade. Niall rodnade och tittade ner i marken. Jag tog satts för att resa mig upp och Niall hjälpte mig.

- Dad I just need some air, Niall would you like to follow me outside? sa jag och både Niall och pappa nickade.

Nialls perspektiv:

Jag höll om Sandra hårt när vi gick mot bak dörren för att gå ut. Hon vinglade hit och dit och jag var rädd att vi skulle gå in i något men vi klarade oss hela vägen ut. När vi kommit ut satte jag Sandra på en bänk och tänkte på vad hon sagt om min hals och mina andetag, det kändes bra för hon verkade gilla mig på det sättet jag gillade henne. Jag tänkte på hur hon pratat med sin pappa, jag var så borta att jag hoppade till när jag kände hennes hand på min. Hon log ursäktande och flyttade bort från mig och jag flyttade med. Vad som helst för att få ha henne nära. Jag tog hennes hand och höll den i min.

- Are you sure on this, viskade honoch tittade på våra händer. Jag log och nickade, jag hade aldrig varit mer säker.

- Then I'm sure to, sa hon och strålade med hela ansiktet. Hon vände sig mot solen och la sitt huvud mot min axel och allt jag såg var henne svimma i min famn. På grund av mig! Det var både läskigt och coolt, jag menar hon kan ju inte svimma hela tiden, men det måste ju också vara ett bevis på att hon gillar mig. Hon lyfte sitt huvud och satte sina läppar mot mitt öra. Jag rös när hon började viska hon sa:

- I would do anything, to be your everythin.

När hon tystnat log jag och kunde bara tänka på att det var det finaste någon någonsin sagt till mig. Molly och dom andra killarna kom ut och när Molly såg våra händer log hon och blinkade till mig. När Sandra såg det reste hon sig och skrek:

- Jag är med världens bästa pojke, jag förstod inte vad hon sa men jag tror det var något bra för hon log åt mig. Helt plötsligt tyckte jag att svenska var det finaste språket som fanns. Sandra snurrade runt å runt och hela tiden log och skrattade hon. Dom andra killarna satte sig bredvid mig och jag tittade på Molly och Världens vackraste tjej när dom sprang runt och lekte.

Efter ett tag kom Paul och sa att vi behövde åka hem. Jag tittade på honom och sedan på Sandra och hoppade upp från bänken och sprang fram och tog henne i mina armar.

- Do you want to come home with to me? frågade jag och hon tittade på Molly.

- She can come to, la jag till och hon skrattade och nickade. Jag var världens lyckligaste pojke.

Jag hörde en röst prata och jag kunde urskilja att den sa:

- It's better if you stay away from her, och jag gissade att det var pappa och jag ville skrika "Neej aldrig att jag tänker låta dig ta Niall ifrån mig!" men det kom inget ljud.

- No I... I think I like her you know as like like, sa en röst som bara kunde vara Nialls och plötsligt kunde jag inte vara tyst eller still! Plötsligt behövde jag säga till Niall att jag trodde att jag gillade honom också liksom gillade gillde. Jag tog satts och satte mig upp och när jag kisade såg jag att Niall tittade förundrat på mig och sedan tittade jag på pappa och utbrast:

- I think i like him to. You know as like like, och min pappa tittade förvånat på mig och sedan sa han:

- You can't be whit a boy who's makes you faint whenever you hug him, han sa det med ett upprört ansiktsuttryck och även rösten var upprörd. Jag skakade på huvudet, att han inte förstod.

- Pappa jag blev bara förvånad! Det är allt, jag visste inte att han luktar så gott eller att han andedräkt kittlas i min nacke när han kramar mig eller att mitt huvud passar vid hans hals! jag sa det samtidigt som jag log åt tanken på att jag gått och förälskat mig i en pojke som jag bara visste hette Niall och att han var med i det kända pojkbandet One Direction.

- What did she said, frågade Niall och tittade på mig med sina blåa vackra ögon.

- She said that she didn't know that you would smell so good or that your breathing would tickle in her neck when you hugd her or that her head would pass so good in your neck, sa Molly och skrattade. Niall rodnade och tittade ner i marken. Jag tog satts för att resa mig upp och Niall hjälpte mig.

- Dad I just need some air, Niall would you like to follow me outside? sa jag och både Niall och pappa nickade.

Jag höll om Sandra hårt när vi gick mot bak dörren för att gå ut. Hon vinglade hit och dit och jag var rädd att vi skulle gå in i något men vi klarade oss hela vägen ut. När vi kommit ut satte jag Sandra på en bänk och tänkte på vad hon sagt om min hals och mina andetag, det kändes bra för hon verkade gilla mig på det sättet jag gillade henne. Jag tänkte på hur hon pratat med sin pappa, jag var så borta att jag hoppade till när jag kände hennes hand på min. Hon log ursäktande och flyttade bort från mig och jag flyttade med. Vad som helst för att få ha henne nära. Jag tog hennes hand och höll den i min.

- Are you sure on this, viskade honoch tittade på våra händer. Jag log och nickade, jag hade aldrig varit mer säker.

- Then I'm sure to, sa hon och strålade med hela ansiktet. Hon vände sig mot solen och la sitt huvud mot min axel och allt jag såg var henne svimma i min famn. På grund av mig! Det var både läskigt och coolt, jag menar hon kan ju inte svimma hela tiden, men det måste ju också vara ett bevis på att hon gillar mig. Hon lyfte sitt huvud och satte sina läppar mot mitt öra. Jag rös när hon började viska hon sa:

- I would do anything, to be your everythin.

När hon tystnat log jag och kunde bara tänka på att det var det finaste någon någonsin sagt till mig. Molly och dom andra killarna kom ut och när Molly såg våra händer log hon och blinkade till mig. När Sandra såg det reste hon sig och skrek:

- Jag är med världens bästa pojke, jag förstod inte vad hon sa men jag tror det var något bra för hon log åt mig. Helt plötsligt tyckte jag att svenska var det finaste språket som fanns. Sandra snurrade runt å runt och hela tiden log och skrattade hon. Dom andra killarna satte sig bredvid mig och jag tittade på Molly och Världens vackraste tjej när dom sprang runt och lekte.

Efter ett tag kom Paul och sa att vi behövde åka hem. Jag tittade på honom och sedan på Sandra och hoppade upp från bänken och sprang fram och tog henne i mina armar.

- Do you want to come home with to me? frågade jag och hon tittade på Molly.

- She can come to, la jag till och hon skrattade och nickade. Jag var världens lyckligaste pojke.